Kommer så sjukt väl ihåg denna stunden och att jag blev så himla ledsen när jag ringde till mamma för hon hade messat att jag skulle ringa så fort jag kunde, och hon sa att vi visste varför Miramizz vart så lat dagen innan när jag red.

Visste redan så fort hon sagt det att det va FÅNG....,så jag prata klart med henne sen så messa jag Rebecka och bad henne komma över till mig som va i ett annat rum mitt emot bildsalen och hon kom och då började jag storgråta. Rebecka förstod som tur va vad det va som hadde hänt och började krama om mig och sen kom alla mina andra kompisar och försökte trösta mig men jag grät bara mer och mer...

Jag ringde till Mathilda för det sa mamma att jag skulle gör och kolla om hon ville ha tillbaka Miramizz då vi trodde att hon skulle få det bättre där. Mathilda skulle alltså FÅ Miramizz för ingenting bara hon lovde att ta hand om henne. Tyvär så kunde inte Mathilda ta henne och då slog tanken mig genast, vi måste avliva den enda som jag har och förmodligen kommer att Älska så mycket att jag skulle kunna ta livet av mig om hon dog..

Blev så ledsen och bara grät och grät och då kom Ninna (bildläraren) och sa att det verkade som att jag hade en jobbig stund och tyckte att jag skulle kunna få gå hem så skulle hon säga till mina klassföreståndare. Så jag gick hem och åkte upp till stallet nästan direkt.